Konsum

2009/01/07

Personliga favoriter

Filed under: Coop — by konsum @ 11:12

Det bästa jag vet är när gruppboendet i kvarteret ska göra sin veckohandling. De finaste mongisar (okej, min politiska korrekthet flög just åt helvete, men kom igen – det är tjugohundranio… skulle det vara bättre med ”Downisar”?) kommer då in och förgyller hela butiken!

Ni tror kanske att jag är ironisk eller något annat nittiotalistiskt, men nej nej. Jag älskar att småprata med dem och höra när de med den största iver berättar att de idag ska ”köpa tvättmedel, fast det är så tråkigt att tvätta”.

Mina absoluta favoriter är:

Emo-grabben
Han lyssnar alltid på freestyle (alltså den portabla kassettbandspelaren) och åtminstone en gång har The Cure sipprat ut. Tjock svart kajal pryder hans ögon, och han säger aldrig – aldrig – ett ord. Han köper alltid batterier, färdigmat och silverputs.

Glada Tjejen
Har en rollator som hon ibland måste ta en sittpaus på, är alltid på ett strålande humör. Oavsett vilken tid på året det är brukar hon skrika ”Gott nytt år!” eller ett enkelt ”Grattis!” så högt hon kan precis innan hon lämnar butiken. Berättade glatt för en tant att hon minsann hade fått besök av ett spöke under julhelgen, ”ett brunt spöke” tillade hon och pekande mycket odiskret på en av de mörkhyade i personalgruppen. Tanten höll på att brisera av rädsla för att reagera på fel sätt medan tjejen och den mörkhyade mannen skrattade gott åt hennes lustighet.

Professorn
En lång och gänglig man med stora glasögon från sjuttiotalet. Går alltid omkring med ett block och en penna och muttrar ”nej, nej… nej. Nänä”. Tycker att snus är onödigt, vilket han visar genom att fnysa åt snuskylen under hela tiden han befinner sig i kassaområdet.

Tanten
Hon är kort, rynkig och mycket äldre än alla de andra, kanske runt femtio. Hon har precis fått börja handla och betala själv, och det innebär att hon beter sig som vuxna gör. Hon stånkar och pustar, klagar på att det har blivit så dyrt, att man måste spara kvittot ”ifall någon undrar något”. Hennes nya standardfras vid betalning är ”Usch, du kan räkna du. Jaja, det är väl bara att blunda och betala!”. Hon tycker också att barn är i vägen.

Dampojken
Han är kanske en och tjugo lång, runt trettio år, väldigt tjock och älskar damkläder och smink. Han jobbar med att sätta ihop bildelar på en Samhall-anläggning någonstans och trivs otroligt bra med det. Det finaste jag sett var när han en nyårsafton rullade in i affären med en julgransglittersmyckad rollator för att önska oss ett gott nytt år. Han bar en blå, glittrande paljettklänning, stora plastörhängen, högklackade skor till sina vanliga ljusbruna chinos. Finklädd och sminkad med glittrande läppstift, glittrande ögonskugga, glittrande rouge och tokmycket glittrande mascara som kladdade av sig lite på hans tejpade glasögon, personifierade han allt vad jag hoppades att tjugohundraåtta skulle bringa, och nu är det vad jag hoppas att tjugohundranio ska skaka fram.

Annonser

22 kommentarer »

  1. Din kärlek smittar av sig, kan jag säga. Underbart. Simply wonderful. Jag tror bestämt jag fick en tår i ögat där på slutet…

    Kommentar av Stellan — 2009/01/07 @ 11:18

  2. Fanfuckingtastic. Storartat. Tack!

    Jag känner att jag relaterar till dem allihop. Det är ju trots allt bara en kromosoms skillnad.

    Kommentar av Prankmonkey — 2009/01/07 @ 12:52

  3. Fiiiint!

    Kommentar av Sigrinn — 2009/01/07 @ 12:54

  4. Åååh – vilket härligt persongalleri. Förstår att det är en höjdpunkt när de kommer in i butiken.

    Kommentar av Mary — 2009/01/07 @ 14:13

  5. Vilka godingar, åtminstone som du får dem att framstå när du skriver om dem. Det sitter i betraktarens öga!

    Kommentar av charlie — 2009/01/07 @ 14:42

  6. Underbar beskrivning av fantastiska människor. Är det bara som jag tror, eller skulle världen vara ett bra mycket mer ”mänskligt” ställe om vi alla hade haft den där extra kromosomen?

    Kommentar av Chris — 2009/01/07 @ 14:44

  7. Emo-grabben! Jag hade en freestyle som vände bandet själv. Autoreverse. Så gick det baklänges liksom.

    Det är så mycket som är bra med det här inlägget att jag blir alldeles matt.

    Kommentar av Blaskagg — 2009/01/07 @ 16:55

  8. Underbart. Härliga människor helt enkelt. Blir alldeles rörd.

    Kommentar av ML — 2009/01/07 @ 19:56

  9. Dampojken låter helt underbar! To die for. 😀

    Kommentar av Sarah — 2009/01/07 @ 21:35

  10. Håller med! Underbart berättat. Man känner glädjen över att få besök av de alla.. 🙂

    Kommentar av AnnaR — 2009/01/08 @ 09:48

  11. Kan du fixa deras telefonnummer är du snäll?

    Kommentar av tarmplack — 2009/01/08 @ 10:29

  12. Jag ler fortfarande…tack! Känner igen mig så mycket från tiden då jag arbetade som vårdare på ett sådant gruppboende. Det roligaste jobbet jag haft, rekommenderas varmt!

    Kommentar av annapanna — 2009/01/08 @ 11:15

  13. Hahaha, underbart! Min pappa har jobbat med sk mongisar i många år och man får de hjärtligaste kramarna och mest spontana kommentarerna när man tittar förbi. Me love.

    Kommentar av Nina [ljuvligt] — 2009/01/08 @ 19:00

  14. Har också erfarenhet av många mysiga karaktärer eftersom jag växte upp i en ort med ett stort hem för ”mongosar”.

    Jag har för länge sedan glömt vilka smeknamn jag gav dem, förutom ”Solskensnisse” (som han kallar sig själv – och han har en knapp med namnet på sin jacka). Han åker ofta buss och sitter alltid längst fram och vill prata med folk. Många blir tyvärr osäkra och rädda eftersom det är svårt att höra vad han säger. Han måste vara hur gammal som helst eftersom jag inbillar mig att han var minst 1000 år gammal redan när jag var liten.

    Några andra karaktärer med speciella egenheter:
    * Han som letade äppelskrutt i papperskorgar och glatt smaskade i sig skruttisarna.
    * Han som alltid stoppade en hel dosa snus under läppen så att det rann en syndaflod med snusdräggel ur munnen.
    * Han som fått för sig att han är polis och patrullerar och undersöker trafiken och förbipasserande.
    * Han som cyklar fram och tillbaka, fram och tillbaka på samma gata.

    När jag tänker efter är det bara män jag minns. Fanns det verkligen inga kvinnor? Högst märkligt.

    Kommentar av Kusin russinplutt — 2009/01/08 @ 22:50

  15. härligt att vara människa & vara sig själv! hur många vågar vara det? underbart beskrivit av dina iaktagelser…

    Kommentar av piafia — 2009/01/10 @ 00:34

  16. Åh, så obeskrivligt varm i hjärtat jag blev av det här inlägget! Tack för det 🙂

    Kommentar av Nettan — 2009/01/10 @ 19:34

  17. Haha.. åhh.. Underbart!

    Kommentar av Ung tant — 2009/01/14 @ 12:10

  18. Kärlek! Verkligen!
    Kul att du börjat blogga igen förresten, jag har inte kollat på ett tag, nu blev jag glad.

    Kommentar av AnnaX — 2009/01/14 @ 21:05

  19. Fasiken, det här låter ju som vilka Svensson som helst, då jag jobbat på krogen en del år! Ha ha..

    ”Han köper alltid batterier, färdigmat och silverputs.”
    Ok, men jag undrar vad han gör med silverputsen?

    Kommentar av Galna Kocken — 2009/01/16 @ 20:22

  20. Åh vad fint! Nu blir jag rörd.

    Kommentar av Mymlan — 2009/01/18 @ 17:12

  21. haha snusprofessorn verkar ju asgrym.

    Kommentar av Emil — 2009/01/25 @ 22:33

  22. Jag spelade teater förr i världen. Vid ett tillfälle spelade jag Momo i Momo eller kampen om tiden. En av de andra skådespelarna, vi kan kalla honom Lukas, arbetade på ett gruppboende för förståndshandikappade.

    En kväll kom de som bodde på detta gruppboende för att titta på föreställningen. Bland dem fanns en yngre kvinna, som hade en ganska genomträngande stämma. Lukas inledde föreställningen genom att hålla sin inledningsmonolog i foajén. Det gick inte att ta miste på den unga kvinnans förtjusning över att få se honom där.

    När publiken sedan flyttade in i ”teatersalongen” och Lukas inte följde med (hans monolog var ju över och han skulle inte vara med i föreatällningen på en stund) blev den unga damen lite orolig. Hon utbrast:”Lukas?! Lukas?! Var är Lukas då? Lukas! Lukas?”. Detta upphörde inte förrän jag gjorde entré.

    Ett fönster i ”salongen” vette mot en innergård. Utanför detta fönster väntade jag – lyssnande till ”Lukas! Lukas?…” ”Hur ska detta gå?” tänkte jag och slog upp fönstret. Den unga damen blev knäpptyst. I 1 1/2 sekund. Sedan utropade hon: ”OJ! Ojojojojoj! Ojojojojojoj! Ojojojojojojoj!” Jag klättrade in genom fönstret och ställde mig på elementet under detsamma – och ojandet upphörde. Varpå hon konstaterande: ”Jaså! Var det bara hon?!”

    Jag kommer aldrig att kunna göra en mer fantastisk entré än denna…

    F.ö. fortsatte hon att underhålla hela ensemblen genom att ljudligt kommentera allt som hände på scenen. Det är den mest givande föreställning jag någonsin har spelat. Snacka om instant feedback!

    Kommentar av Midsummernina — 2009/02/06 @ 17:34


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: