Konsum

2008/10/17

Vänliga Veckan 3

Filed under: Coop — by konsum @ 11:39

Inskickat av Anna Nio:

En av de finaste komplimanger jag nånsin fått, var en helt vanlig dag då jag varit och handlat (på Hemköp, förlåt Konsum). Jag har en ska vi säga, avvikande, stil och har många, många gånger varit med om att vuxna människor pekar och skrattar (!) när de ser mina kläder, mitt hår, osv.

Men just den här dagen stod jag, trött efter en lång dag, och packade ned mina varor, minding my own business, när jag känner ett svagt ryckande i min kappa. Jag tittar ned och ser ett litet barn, kanske fem år gammal. Han tittar upp på mig och säger rätt och slätt: ”Du är fin.” Jag har nog aldrig lett så brett som just där och då, men jag lyckades i alla fall säga: ”Tack!” till pojken. Han sprang tillbaka till sina föräldrar, som stod några meter bort, och jag såg hur de klappade honom på huvudet, kramade honom och var så stolta och glada att han vågat säga att han tyckte att jag var fin.

Och finare än så har jag aldrig känt mig, i just det ögonblicket.

Inskickat av IntoTheHeart™:

När jag förra året flyttade tillbaka till min hemstad efter några år på annan ort, hade jag pratat med mina närmaste vänner om att de skulle fixa ett par stycken som kunde hjälpa mig att lasta ur släpvagnen när jag kom. Väl framme (efter 120 mils körning) väntade 12-13 stycken (!) vänner på mig utanför min nya lägenhet. En del av dem kände jag sedan tidigare och andra har jag lärt känna sedan dess. Jag blev beordrad att ställa mig i hallen och peka var grejerna skulle stå medan de andra ställde sig och langade saker mellan varandra. Tack vare det behövde jag inte lyfta en pinal och det tog bara 25 minuter att få in hela mitt bohag i lägenheten. Jag är i tacksam chock fortfarande!

Inskickat av Pivo:

Jag börjar tänka på när jag hade det svårt hemma en kväll flera år sedan och sprang ut i mörkret en vardagskväll utan ytterkläder, pengar, nycklar eller någon mobil… Jag sprang ner till stan och frågade en tant hur man skulle gå till en viss stadsdel, eftersom en kompis bodde där som jag tänkte övernatta hos. Hon svarade att det var för långt för att gå. Jag sa att jag inte hade några busspengar, och hon sa att hon inte heller hade, men hon följde med mig in i en butik som hade öppet rätt sent, och där fick jag en tia till bussen av mannen i kassan, och en klubba dessutom. Dessa människor förgyllde hela min tillvaro och jag kommer nog inte glömma dem.

Inskickat av Karin:

Jag hade gått tidigare från mitt usla arbete eftersom jag brutit ihop och börjat gråta hejdlöst och inte kunde sluta och det är svårt att möta kunder med tårarna rinnande (ett jäkla skitjobb var det). I vilket fall som helst skulle jag i mitt miserabla tillstånd försöka ta mig hem med tunnelbanan i rusningstrafiken.

Jag sitter och übergråter på stationen och ur mängden människor kommer en kvinna fram till mig och frågar hur jag mår. Frågar om det är nå’n kille. Bjuder mig på choklad. Ger mig näsdukar. Klappar mig på ryggen och säger att mitt jobb verkar jättekasst. Håller mig sällskap på tunnelbanan. När jag ska gå av frågar hon om jag klarar mig själv. Om någon finns där hemma som kan ta hand om mig.

Det här hände för flera år sedan, men jag tänker fortfarande ofta på den här stunden och den här kvinnan. Tack!

Inskickat av Annika:

En gång rullade jag in på en sån där obemannad mack med min bil som fick soppatorsk i samma sekund som jag dessutom insåg att jag hade glömt plånboken. Jag höll på att börja lipa för allt var panik, jag skulle hämta barnen på dagis, det spöregnade, ingen bankomat på långt håll osv.

En farbror undrar vad det är, jag berättar och sen halar han helt lugnt upp en femhundring och frågar om det räcker. kändes lite obscent att tanka fullproppad tank för jag hade varit pank så länge och vant mig att  hundrakronorstanka.

Han sa: Jag jobbar därborta, och pekade på en restaurang över gatan. Jag heter Anders, kom förbi och betala igen nån dag när du har vägarna förbi!

Jag åkte såklart dit dan efter. men det kunde ju inte han lita på. HAN var snäll.

När någon är sur och vresig brukar jag tänka ‘kill them with kindness‘. De flesta blir paffa. de vill att man ska vara sur tillbaka så de kan fortsätta med att vara arga.

Inskickat av Ida:

Den underbart vänliga busschauffören som väntade på mig imorse då jag slog personbästa i högklackat på sträckan Hemmet-Busshållplatsen. Han gjorde verkligen min dag. Har aldrig varit med om att någon busschaufför väntat trots att man skenat som en galning till bussen. Gick runt med ett leende hela dagen!

Inskickat av Malin:

Det här är inte något som någon annan gjorde, men som jag gjorde. Förra året vid den här tiden hade jag varit på Amerikanska Ambassaden för att ansöka om ett studievisum. Vid busshållplatsen började jag småprata med en utländsk kille. Jag minns faktiskt inte vart han kom ifrån, någonstans i Europa. Han frågade vart närmaste bankautomat var – han behövde pengar till bussen – och jag förklarade (lite generat åt Stockholms vägnar) att närmsta bankomat var på Karlaplan, en bussresa bort och att bussarna hade slutat ta kontanter.

Killen såg mycket dyster ut och förklarade att han hade kommit direkt från Arlanda med taxi, och eftersom det var så dyrt ville han inte ta en taxi igen. Jag tyckte fruktansvärt synd om honom, så efter lite grävande i plånboken hittade jag en halvanvänd remsa som jag gav till honom. Eftersom vi skulle åt samma håll satt jag och pratade med honom tills vi kom till T-centralen och sen pekade jag honom i rätt riktning mot centralstationen, förklarade vart närmsta bankomat var och hur han skulle ta sig till flygbussarna så att han slapp ta en taxi tillbaka ut, sen skildes vi åt.

Det kändes som en bra dag.

Annonser

6 kommentarer »

  1. Ofta handlar det om de riktigt små sakerna. Kassörskan som låter mig handla fast jag saknar sista kronan. Taxichauffören som ringer sin polare lokföraren för att jag inte ska missa tåget. De som låter mig sova över när sista bussen gått. De som ställer upp som flytthjälp. Tanten som hjälpte mig att få ner en jättejulklapp i för liten påse. Kvinnan som lade sin hand på min rygg när jag satt på bussen och grät. Mannen som sa ”Jag minns dig mycket väl” när jag nervöst kontaktade honom på nytt. En främling som säger God jul. Ett leende på gatan. Någon som hjälper mig med tunga väskor… Så mycket snällhet!

    Kommentar av tioli — 2008/10/17 @ 14:24

  2. Annika: ”När någon är sur och vresig brukar jag tänka ‘kill them with kindness‘. De flesta blir paffa. de vill att man ska vara sur tillbaka så de kan fortsätta med att vara arga.”

    Detta är klockrent! Precis så brukar jag också tänka! =)

    Kommentar av Erica — 2008/10/18 @ 11:03

  3. Ibland önskar jag mig vara fem år ung, bara för att kunna ge kommentarer som ” Du är fin!”, kommmentarer som blir konstiga om man inte är fem år… 😉

    Kommentar av Amonum — 2008/10/18 @ 20:42

  4. Annika och Erica: Ibland är man sur och vredig för att.. öhm.. det är så.. (oftast hungrig), och då vill man inget hellre än att nån ska göra en glad igen. Då är det bra att såna som ni finns (och choklad)

    Kommentar av Lena — 2008/10/24 @ 09:57

  5. […] hade precis något som jag föll för, nämligen “Vänliga veckan” där folk skickade in berättelser om snälla saker folk gjort. Oftast är det vilt främmande […]

    Pingback av LILIJA.COM » Pay it forward — 2008/10/24 @ 15:03

  6. Uttrycket:”übergråter” (Karin) är bara sååå bra! Made my day – eller my evening -. Äter lugnt o fint dillströmming, (ugnstillagad), potatis, smör (mycket) o lingonsylt. Synnerligen gott. Har icke vanställt någon pumpa. Inför helgens Halloweenfestligheter (am). Däremot skaffat en hel hög nya böcker från bibblan. Ledig helg från jobbet. Häpp o hej/Sussi.

    Kommentar av sussi — 2008/10/31 @ 18:47


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: